Överlevnadshajk 2011-09-30 –10-01

Några av utmanarscouterna hade överlevnadshajk i Ågesta i helgen. Ursprungligen hade de tänkt att hajka i två dagar, men av någon anledning (kan det har varit hunger?) så valde man att avbryta och besöka en känd snabbmatsrestaurang i Sköndal redan lördag kväll. På väg till arbetsdagen i scoutstugan sprang jag på scouterna på lördagsmorgonen och dokumenterade lägret och födojakt. Se mer här. Viktor, Joel, Rasmus och Joakim ser förvånansvärt välgödda ut trots ett dygns svält!
Härligt att ni vågar att testa på nya saker Utmanarscouter!

1 kommentar till “Överlevnadshajk 2011-09-30 –10-01

  1. En rapport från Utmanarnas överlevnadshajk. Trots att skogen var elak samt överbefolkad av scoutledare och annat löst folk och trots en akut saltbrist så verkar man ha överlevt – med det goda humöret i behåll.
    Rätt så Utmanare!
    Författare är i vart fall Rasmus!
    ——-
    Tjosan, summering av överlevnadshajken var det då.

    Klockan var runt 5, eller den skulle ha varit runt 5 om en viss individ inte hade behagat att gå viva revolution emot vår plan att komma iväg vid typ halv 6. Hursomhelst så satt 3 av de fyra huvudkomponenterna vid ett runt bord (metaforiska som vi är) i min bostad och kollade på amerikansk skit-tv samtidigt som vi åt citron och fondstekta kycklinghjärtan med blodpudding och rågbröd. Vi förbannade den saknade broderns namn till den stund då han kom in igenom dörren då oanade kvantiteter av skuldskänsla kastades i dennes ansikte. Vreden la sig dock fort, och eftersläntraren kunde utan någon större börda på sitt samvete sitta framför tv:n och se de sista minuterna av family guys med de sista hjärtana i munnen då det redan innan han kom hade planerats att uppföljningen av programmet var lämpligt. Efter att programmet hade tagit slut så motstod vår lilla grupp, vänligt men bestämt, ett par erbjudanden gällande hund deltagning i våran utmaning. Vi lämnade äntligen dörren efter viss ned packning av vindskydd och redskap och påbörjade vår färd emot (relativt) okända (skog) jaktmarker.

    Vi pallrade oss ned till tunnelbanan och uppmärksammade att våran plan att komma fram före solnedgången skulle fallera totalt, men beslöt ändock att i försöka att öka våra chanser via förändring av färd planerna (vi åkte till Farsta strand istället för Farsta). När vi väl var framme vid den sista utposten för civilisation (viss överdrift, men i alla fall sista tunnelbanestationen) så fortsatte vi på fot uppför den första uppförsbacken. På väg upp så tog jag personligen till stämma och gick med överdriven allvarligen igenom de olika tänkbara scenariorna angående eventuella skador mm. Vi var väl förberedda med allt ifrån plåster till steril kompresser och bandage, och även vård utrustningen för vår diabetessjuke patrull medlem gicks igenom noga. Väl uppe på kullen så behagade vår musikaliskt talangfulla medlem att lite gitarr-komp var på sin plats. Platsen passade dock inte till gitarr kompet då gitarristen inte var van vid att spela under marsch, och det fick bli A Cappella med improvisationsmusik. Vi sjöng om en bro och en homosexuell motorcyklist tills vi hade kommit över bron och började undra om vår väg var korrekt ut-planerad. Våra farhågor besvarades dock inte då vi utan vidare problem kom fram till golfbanan längs vilken vägen som skulle leda oss fram till skogsbrynet låg. Solen var nu ingen stans att bli sedd, och ficklamporna togs fram ur sina gömmor. Glada i hågen och med studs i dojjan så följde vi vägen medan vi sjöng på de få sångerna som flera var bekanta med.

    När vi till slut kom fram till skogsgränsen så kollade vi igenom vår packning efter svamp-påsar och myggmedel då både mygg och svamp var väntade i stora kvantiteter. efter den lilla pausen så började vi våran vandring igenom skogen. Först så följde vi den lite större grus vägen, sedan in på en lite mindre stig, och slutligen så gick vi av ifrån även den och påbörjade vår färd längs kraftledningen. Till och med i det svaga ljuset ifrån våra led-lampor så kunde vi klart och tydligt urskilja konturerna av svamp, och efter att ha hittat en halv 3 liters påse bara på vägen till kraftledningen, så stod det klart för oss att överlevnadshajken skulle bli överlevningsbar.

    Vi följde alltså kraftledningen och uppmärksammade vid tvenne tillfällen att man blir blöt om skorna om man går igenom gömda vattenpölar i mörkret. På vägen emot vårt mål (som diskuterades i plural då åsikter om lägerplatser stod som spön i backen) så plockade vi enbär som senare skulle smaksätta svampen då vi inte hade tagit med något salt. Till slut kom vi överens om en passande plats för vårt vindskydd, och vi började att fördela upp arbetsuppgifter. Efter ungefär fyrtiofem minuter så sken elden över det synnerligen proffsigt uppsatta vindskyddet, och svampen fräste hemtrevligt i den trefots uppburna grytan. Vi fördelade upp den färdiga svampen i två lika stora delar och ransonerade ut den ena halvan med en kåsa fylld med ett aromatiskt te gjort på talbarr och stensöta som vi hade plockat på oss under vägens gång. Svampen ifråga smakade inte allför mycket, men enbären var ändock till stor hjälp. Efter att ha konsumerat födan och placerat den överblivna svampen i en sval grop, så bestämde vi oss för att kalla de en dag, och vi gick och la oss i skenet av brasan. Det var synnerligen varmt och behagligt till en början, då eldens lågor än kastade sitt bärnstens-ljus över omgivningen, men jag själv och en annan person som inte heller hade funnit det lämpligt med sovsäck på överlevnadskahajken vaknade vid fyra tiden av kylan. Jag tog tillslut till handling och klev upp ur min filt för att elda på brasan. Efter 10 minuters eldning så gick jag återigen till sängs och återigen så drog sömnen ned oss båda i sin djupa slöja.

    Vi vaknade återigen runt klockan halv åtta och klev efter otaliga minuter upp till en underbar morgon. solen sken och svampen smakade remarkabelt mycket bättre efter att ha stekts i choklad, då 100 gram choklad var var den enda proviant som vi hade med tagit hemifrån. Efter denna stärkande måltid så följde vi den planeringen som vi hade gjort kvällen innan, vi plockade svamp. efter att ha delat upp oss i två grupper så gick vi (den mesta av tiden inom hörhåll för den andre gruppen) runt som virriga höns i skogen och plockade på oss vad naturen hade att erbjuda. Det visade sig att naturen var rätt så generös, och överallt fanns det trattkantareller och taggsvamp. En enskild kantarell hittade vi också, och den var vi synnerligen stolta över. Efter ett par rop av ”Marco” med dito många svar av ”Polo”, så återförenades vi vid lägerplatsen.

    Det visade sig att svampen var så vanlig att vi kunde njuta av den kvarvarande en och en kvarts timmes svampplockartiden som var kvar på andra sätt. Dessa andra sett blev att steka svampen, och efter att ha stekt färdigt det mesta av den så kom vi underfund med att det hade varit mycket godare med någon smaksättning då enbären hade tagit slut dagen innan. Kreativa som vi är så sökte vi upp både blåbär och lingon som tillsammans med ytterligare fyra bitar choklad som (med visst missnöje ifrån vissa parter) konsumerades. Under tiden som två av oss var ute på lingonjakt, så uppenbarade sig plötsligt en igenkänd kontur bland träden. Det var en av patrullmedlemmarnas far som hade behagat att ransaka vår lägerplats och komma med olika råd samtidigt som han hoppade runt och tog bilder på oss som en kines på charter. Efter ett gäng synnerligen flummiga naturbilder så sa han hejdå och försvann återigen in i skogen.

    Vattnet som vi hade tagit med oss hade börjat sina och om vi skulle fullfölja vår hajk så krävdes mera vatten, därför så påbörjade vi våran färd emot vattenpumpen som lokaliserades vid scoutstugan som vi ofta förr har brukat som plats med våran scoutkår. Vi hade redan tillryggalagt drygt 8 kilometer med stora delar av svår terräng, och eftersom att vattnet hade använts lite slösaktigt emot slutet av flaskan så fann jag att mitt huvud sakta men säkert blev lättare och lättare. Vägen var drygt 4 kilometer och vi fann runt tio respektabla kantareller på vägen, som ledde till ett nästintill febrilt sökande efter flera(jag finner kantareller synnerligen välsmakande). Någonstans runt mitten av vår vandring så kom vi på att scoutstugan nog var ockuperad av scoutledare som restaurerade den ålderdomliga stugan. Väl framme så besvarades våra farhågor med ett rungande ja; där vid stugan stod 4 välgödda gubbar i sina bästa år och tuggar på sitt gudsfördömda fickabröd! men vi stod pall och tackad lagom vänligt nej till erbjudantet av bullar och satte oss istället ned på ett par stockar och diskuterade hurvida försvarbart det skulle vara att be om salt, då vi inte skulle äta något som vi inte kunde hitta i skogen. Vi kom till sist överäns om att salt inte var något ätabart, ur en helt fysiskt opatisk synvinkel, då det i princip bara innehåller natrium som är en metall. Så efter att ha hämtat ut ett litet saltkar ur huset så marcherade vi med trötta men ändock förväntansfulla blickar tillbaka emot lägerplatsen för att salta svampen.

    Hemvägen tog aningens längre tid än ditvägen då vi allas energitillgångarna började sina, och då tanken på kantareller med salt fick oss att vilja söka efter just flera kantareller. Klockan var ungefär två och inteligencen desimerades tydligt allteftersom att allteftersom att de sista energiföråden hade börjat sina, och alltmer underhållande uttalanden och misstag tog sin form under den fruktansvärt långsamma hemvägen. Det skulle stannas för att ätas blåbär, flera svampar strömmade in i stadig takt, klockor synkroniserades och vissa halvhjärtade försök till allsång togs till då moralen krävde underhåll för att hålla sig flytande. Detta var dock fallet, och inga större dispyter förekom utom en viss livliga diskussion om huruvida det var värt att vänta i 2-3 timmar för att få spela ett spel i 5 minuter före alla andra. Till slut kom vi dock fram till att alla hade samma åsikt och pratat förbi varandra på grund av distraktionsmomentet blåbär som faktiskt växte så sent in på hösten.

    Till slut så var vi framme vid lägerplatsen där vi hade sparat en tredjedels gryta med färdig svamp som omedelbart sattes på en snabbt gjord eld tänd med handsprit och fnöske, alltså så gick det fort. När elden var uppe så östes salt över det kokta guldet, och medan hälften med viss avsmak i ögonen tvingade i sig energitillskottet så slafsade jag och den andra fjärdedelen med nöje i oss det som var kvar. Vi planerade vid det tillfället upp vår plan över hemgång och vi pendlade mellan att ge oss av dagen efter, till att gå efter mörkrets inbrott till att vänta tills midnatt då det skulle gillas som två dygn och inte ett och ett halvt. Vi kom till slut fram till att resten av tiden i skogen bara skulle utnyttjas till sovande då vi hade svamp nog för flera kompanier och inte hade några som helst problem med överlevnadsfaktorn i situationen. Med detta i tankarna så kändes det som att vi skulle kunna gå hem med hedern i behåll, och jag tror nog att jag talar för alla (eller skriver, besserwisser) i vår patrull när jag säger att jag ännu står fast vid vårt beslut. Efter detta beslutstagande så delades återigen arbetet upp broderligt; Alltså att jag stekte svamp medan halva gruppen gick och la sig och den sista tredjedelen åt det som jag stekte (visserligen med viss assistans av mig, men jag är ändock bitter). När även vi gick och la oss, så stod ståndaktigt en halv påse ostekt svamp kvar som hade klarat sig ifrån sina artfränders hemska öde på grund av dess överflöd.

    Siestan var rätt så effektiv, och efter ”x” antal kvartal av en timme så bestämde vi oss för att ett uppstigande ifrån vår slummer inföll sig passande. Vi påbörjade vårt noggranna arbete med att röja alla spår ifrån lägerplatsen och spridde de attiraljer som vi hade lånat ifrån naturen över ett stort område med lite hjälp ifrån rörelseenergi och gravitation (vi kastade iväg dem, vissa med större precision än andra). Sedan väntade vi tills solen stod passande på himmeln (eller låg ned vid horisonten, Besserwisser) och började sedan den slutgiltiga resan hemåt. Det vandrades och vandrades och mat var ett givet huvudämne som gång på gång trängde sig in i samtalen, för det är ytterst sällan som en tyst minut finner fotfäste i vårt muntra sällskap. När vi kom ut ur skogen så fortsatte vi med bestämda steg och med blickarna riktade framåt, emot vårt noga igenomplanerade mål; Den Gyllene Måsen (också kallad McDonalds). Det är fascinerande hur många olika mat kombinationer man kan få fram ifrån det ringa sortiment kombinerat med den prisradie som man ligger i, och jag skulle bli synnerligen förvånad om någon inte igenomtänktes under den sista vandringen (jaja, vi tog kommunalfordon vissa sträckor, Besserwisser). Fyllda med glödande beslutsamhet och med uttråkade magar så kändes vägen inte så lång, och endast en speedwaybil som åkte på trottoaren var tillräckligt avvikande för att pausa hjärnan ifrån mat.

    Väl framme vid tunnelbanan så fick man återigen den underbara känslan av hur underbart lite vi passade in i situationen med all packning och alla smutsiga kläder. Det finns inte mycket som är bättre för spyket än att kunna stå där, rak i rygg, med sin lilla grupp och bli fullständigt utstirrad av mänskligheten helt utan att behöva bry sig. Med stigande humör så färdades vi längs gröna linjen till tallkrogen och därifrån så tog vi oss till fot till McDonalds efter ett snabbt avbrott då en av medlemmarna tyckte att det passade sig att hänga av sig ryggsäcken i sitt mycket närliggande hus när han ändå skulle hämta pengar till mat. Resten av gruppen väntade tålmodigt på vår kamrat och när han äntligen hade låst dörren bakom sig så genade vi över varje möjlig och omöjlig plats för att komma fram till den plats som nu hade fått en nästintill legendarisk status. Om mitt minne inte sviker mig så var klockan nog runt kvart i nio när vi som cowboys i en salong slog upp dörrarna vid snabbmatresturangen (okey de var automatöppnande, men effekten var densamma, besserwisser).

    Om man skulle klassa alla måltider som man någonsin ätit på en lista, så skulle nog denna vara en av de som tog sig till slutspelen. Jag personligen beställde in en stor påse med friterade potatisbitar, två ostburgare, 2 söndagar och en mellan skakad mjölk med päronsmak, medan två individer valde varsin kycklingbitars lådor (20 st per) med tillbehör och såser i plural, och den tredje minns jag inte vad han beställde då maten försvann alltför snabbt för att ögat skulle hinna med att identifierade de förbifarande objekten. Före så var man hungrig, efter halva måltiden så var man mätt, och efter den andra halvan så låg man med uppknäppta knappar och det var med nöd och näppe som man kunde ta sig till disken för att beställa ännu en glass med ihop skrapade mynt. Det visade sig att den sistnämnda fysiskt sett inte fick plats, och därför så gick en av kumpanerna komunsistastyle all over the place (den delade alltså på). Efter att vi likt valrossar hade låtit maten jäsa ett par dekaminuter så var det dags att ta på sig sitt pickochpack på ryggen och dra sig hem. En stor och ovanligt manlig gruppkram utbröt varpå var och en gick hem till sig. Vi var trötta och alltför övermätta och vandrade ensamma med tunga ryggsäckar på våra ömmande axlar men nöjda sinnen bar vi alla och även varsitt leenden över läpparna som vägde mindre än luft och gjorde hemvägen lite lättare att vandra. (Får be om ursäkt för det fruktansvärt amerikanskt klitchiga slutet. En person hade ju faktiskt redar lagt av sig ryggsäck så de gällde bara 75 procent. Besserwisser)

Kommentera